Det tar 30 år att förändra världen

– Gästartikel av Nicklas Hermansson, NomoFomo

När jag var liten trodde jag att man dog automatiskt när man fyllde 40 år. Det visade sig vara en myt. I våras fyllde jag 40 – och äntligen har jag förstått att allt inte måste ske här och nu.

Att det tog mig drygt 30 år att inse att livet handlar om tålamod är ingen slump. Det finns nämligen biologiska, historiska och sociologiska bevis som tyder på att det tar 30 år att göra större förändringar – sådana som kan förändra världen. 

Vi har blivit robotar

2001 släppte Daft Punk singeln ”Harder, Better, Faster, Stronger” efter att mänskligheten överlevt milleniumskiftet till stort jubel. Den franska duon visste det kanske inte då, men deras futuristiska electro-hit har visat sig vara minst lika aktuell nu som då. När 2010-talet ska summeras om 100 år är soundtracket självskrivet. 

Två decennier senare har vi byggt ett prestationssamhälle där produktivitet och effektivitet är våra ledstjärnor. Vi har förvandlats till stressade robotar med allt fler beroenden. Men vad är det egentligen vi har så bråttom till? Mer doomscrolling? Mer e-handel? Mer Netflix? Mer Fortnite?

Ekorrhjulet må ha saktats ner av pandemin, men vår otålighet och besatthet av omedelbar förändring är desto svårare att sudda ut. Ett första steg för att bryta mönstret är att läsa  ”This Could Be Our Future” av Yancey Strickler som var med och grundade Kickstarter. 

Målet: ett paradigmskifte

Yancey Strickler jämför förändring med ett maraton, och med förändring syftar han inte på en uppfinning eller produkt, utan på betydande förändringar i värderingar, övertygelser och beteenden. Ett paradigmskifte där en ny idé till slut blir en accepterad standard. Nyckeln är att den nya idén måste överbevisa skeptikerna, och i många fall vänta tills de mest nitiska dör. Den processen tar ofta 30 år. 

”The Metaverse”, som väntas revolutionera framtidens marknadsföring, är ett lysande exempel. Begreppet myntades 1992 av författaren Neal Stephenson, men det är först nu, 29 år senare, som det har blivit hajpat. I januari 2019 skrev Kevin Kelly ett längre reportage i techbibeln Wired om metaversen, som han då kallade ”Mirrorworld”. Vi fick lära oss att den kommande digitala plattformen – den tredje efter internet och de sociala medierna – tros bli den kraftfullaste hittills. Det är där som vi kommer att leva våra liv och marknadsföra våra produkter. En ganska stor grej, kan tyckas. Ändå dröjde det nästan tre år till Epic Games vd Tim Sweeney satte snöbollen i rullning när han i somras började snacka om metaversen i rättegången mot Apple. Sedan dess har även Mark Zuckerberg gett sig in i leken och tydligt visat att Facebook är en av de aktörer som vill äga den nya verkligheten, där den digitala världen sömlöst smälter samman med den fysiska. Det senaste exemplet är de nya AR-glasögonen som Facebook har tagit fram tillsammans med Ray-Bans.

I ”This Could Be Our Future” listar Yancey Strickler en rad andra intressanta exempel på paradigmskiften. Ett av dem är basketens trepoängare som introducerades 1979 i NBA.

Trepoängaren var för divorna

Under de första åren var trepoängsförsöken sällsynta eftersom de var svårare att sätta än tvåpoängarna. Fram till mitten av 00-talet ansågs det som själviskt att försöka sätta trepoängare. Det var ju inte så man spelade basket, menade både tränarna och tv-kommentatorerna. Men när dataanalys introducerades inom sportvärlden fick de så kallade experterna äta upp sina ord.

Analytikerna studerade spelet ner i minsta detalj för att ta reda på var de mest effektiva skotten togs och det visade sig att trepoängaren var vinnaren. Tålamod vinner alltid i längden.